CLASSIC JAZZ

– musik från Louis Armstrong till Charlie Parker

Baltic Jazz-festivalens konstnärlige ledare Antti Sarpila definierar den Classic Jazz-stil som spelas på festivalen som: ”musik som föddes i New Orleans i början av förra århundradet, spred sig längs med Mississippi-floden, blomstrade under det glada 20-talet i ett Chicago dominerat av förbudstiden och gangsters, kulminerade i New York under swingeran på 30- och 40-talet och slutligen skiftade till en virtuos konstform i bebop-stil efter andra världskriget”. Under denna korta tidsperiod uppstod ett ovärderligt kulturarv och det går inte att tillräckligt understryka hur viktigt det är att vårda detta arv.

I den amerikanska södern uppstod i början av förra århundradet en ny musikstil, som snart skulle döpas till jazz. Den vittnade om ett nytt och självständigt sätt att skapa musik och hämtade influenser från både den afroamerikanska befolkningens arbetssånger från slaveritiden (work songs, ur vilka bluesmusiken uppstod) samt deras andliga musik (negro spiritual). Melodierna och harmonierna baserade sig på marsch-, underhållnings- och klassisk musik från Europa, medan rytmen härstammade från Afrika och de karibiska öarna. Pianostilen ragtime, med Scott Joplin som frontman, gav redan lite försmak på vad som komma skulle. Till jazzmusikens viktigaste element, som särskiljer den från andra musikstilar, hör den triolbaserade rytmiken och de s.k. blå tonerna. Detta var något helt nytt och väckte säkert motstånd hos känsliga lyssnare. Improvisation är ett annat viktigt kännetecken, men detta utövades redan av Bach.

En naturlig födelseort för denna nya musikstil var staden New Orleans, som tack vare sin stora hamn var en riktig smältdegel för olika etniska och kulturella ursprung – och därmed även olika musikstilar. Jazzen föddes till stor del tack vare den afroamerikanska befolkningen. Till skillnad från de vita musikerna, som kunde läsa noter, var de självlärda svarta musikerna tvungna att lära sig sångerna efter gehör och så uppstod grunden för improvisation i jazzmusiken. Genren fick genast ett dåligt rykte eftersom den främst spelades på syndiga platser – nöjeskvarteret Storyville med sina glädjehus var jazzens vagga fram till stängningen år 1917. I och med detta började jazzmusiken spridas norrut längs med Mississippifloden och lämnade spår efter sig i städer från Memphis till St. Louis, där man än i dag har ett särpräglat sätt att spela jazz.

Denna vandring, eller snarare segling, kulminerade i Chicago. Jazzmusiken fick ett enormt uppsving tack vare det glada 20-talet, den ekonomiska boomen och förbudstiden, men drogs fortfarande med ett dåligt rykte hos den laglydiga befolkningen då musikstilen blev populär bland stadens gangsters. Jazzen utvecklades från New Orleans-stilens något tunga stuk mot en lättare och svängigare rytm, och den kollektiva improvisationen fick allt mer ge vika för individualismen. Begreppet solist uppstod och man började uppskatta och kopiera mästarna av sitt eget instrument och så fördes stafettpinnen vidare.

Börskraschen år 1929 och den stora depressionen som följde på 1930-talet blev ironiskt nog en gudagåva till jazzmusiken. Trots att det var knappt om pengar ville man spendera det lilla man hade på att festa och så inleddes jazzens guldålder – swingeran. Större orkestrar behövdes då man inte ännu kände till ljudåtergivning och danslokalerna förstorades för att möta den stora efterfrågan. Denna period avbröts då andra världskriget bröt ut. De bästa musikerna blev inkallade, men många fick spela i bl.a. Glenn Millers arméorkester. Då kriget tog slut och musikerna återvände hem började nedgången. De som ordnade danser insåg att det inte längre lönade sig med stora orkestrar och ljudåtergivningen möjliggjorde mindre sammansättningar. Under swingepoken beundrade publiken orkesterledare och instrumentalister som Benny Goodman och Tommy Dorsey, men nu var det sångsolister som Frank Sinatra och Ella Fitzgerald som vann publikens gunst.

Mot slutet av 40-talet började jazzklubbarnas ägare inse att musikerna, frustrerade av bristen på arbete, ville spela sin egen musik och att det räckte med att anlita en pianotrio och så bildades det direkt en kö vid scenkanten med musiker som ville jamma. Ur dessa jamsessioner, varav de mest kända hölls i Minton’s Playhouse i New York, föddes den nya inriktningen bebop. Bristen på arbete gav mera tid för träning av spelteknik och teknisk virtuositet blev ett fenomen som gestaltades av Dizzy Gillespie och Charlie Parker. Musikernas attityd till publiken var på sin höjd ljummen och detta nya sound gick inte riktigt hem hos publiken. Tempot var ibland svindlande och det gick inte längre att dansa till musiken. Musikerna övergav sin publik och publiken röstade med fötterna. Jazzen var inte längre sin tids populärmusik.

Jazzen nådde sin kulmen i New York och de mest berömda jazzklubbarna fanns vid 52:a gatan, fortfarande känd som Swing Street. Allt det väsentliga inom jazzens utveckling skedde under dessa några årtionden.

Text: Antti Sarpila